Skip to content

Fobi för nålar och de fantastiska människorna som sticker

07 mars 2013

I min barndom, i samband med ett par extra traumatiska tandläkarbesök, utvecklade jag en allvarlig fobi för sprutor och blodprov. Jag var aldrig rädd för blod eller särskilt rädd för smärtan. Det var snarare att supervassa nålar skulle stickas in i kroppen och känslan av maktlöshet i den situationen som jag var fobiskt rädd för och på grund av det undvek jag all kontakt med vården där jag kunde riskera att behöva bli stucken. Jag undvek till och med att besöka vänner och anhöriga på sjukhus och när sprutor och nålar visades på teve mådde jag illa och var tvungen att titta bort med en gång och helst byta kanal. Som tur var blev jag aldrig riktigt sjuk eller behövde bli stucken. Men för några år sedan bestämde jag mig för att det var dags för mig att komma över min fobi.

Butterfly needle. Jag brukar be om att få bli stucken med en sådan här om jag behöver ta blodprov eftersom den ser lite mindre läskig ut än standardnålarna.

Butterfly needle. Jag brukar be om att få bli stucken med en sådan här om jag behöver ta blodprov eftersom den ser lite mindre läskig ut än standardnålarna.

Jag var fullkomligt skräckslagen (för en riktig fobi är inte att vara lite rädd, det är att få panikångest när man konfronteras med det som man är rädd för trots att rädslan inte är det minsta rationell eller befogad) men med hjälp av en fantastisk psykolog och kbt-terapeut specialiserad på just nålfobi fick jag hjälp. Ångesten kändes i hela kroppen i flera dagar innan jag skulle träffa terapeuten första gången och den ökade och ökade när dagen då jag skulle inleda fobibehandligen kom. Det kändes som att kroppen vägde ett ton när jag gick av tunnelbanan och bytte till buss och jag kallsvettades i trappan upp till hennes kontor och funderade allvarligt på att gå därifrån utan att ens ringa på dörren. Men tillslut vågade jag. Ångesten var helt enorm redan när jag berättade för henne om min fobi och när hon efter en stund tog fram en bricka med olika sorters nålar och ställde på ett bord en bit bort trodde jag att jag skulle dö. Men efter en stund började ångesten faktiskt minska lite och med den otroligt skickliga och respektfulla terapeutens hjälp fick jag långsamt närma mig nålarna. Första besöket hos henne tog ca två timmar men kändes som minst tio och efteråt åkte jag hem och somnade utmattad mitt på eftermiddagen. Efter ytterligare två eller tre besök hos henne hade jag faktiskt kommit så långt att jag fick börja gå till en distriktssköterska och öva på att bli stucken och jag vågade! Jag har vågat många gånger sedan dess. Jag är fortfarande rädd men nu är det på hanterbar nivå.

På vägen, vid så gott som alla tillfällen då jag behövt bli stucken eller behövt öva på att bli stucken och varit i kontakt med personer som jobbar på sjukhus, kliniker, vårdcentraler och andra ställen, har jag träffat fantastiska människor som jag är väldigt imponerad av. Jag har blivit så väl omhändertagen och mött med respekt och förståelse. Jag har träffat människor som har tagit sig tid och ansträngt sig för att jag ska må så bra som möjligt. Det finns många inom vården som är otroligt bra på sina jobb. Tack, ni gör ett otroligt bra och viktigt jobb. #blogg100

Annonser
One Comment leave one →
  1. 09 mars 2013 14:37

    Du är så duktig! Som fixat en epidural och allt dessutom!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: